Poesistunden

jag sörjer ganska mycket att min förmåga att skriva dikter som jag själv är nöjd med har försvunnit.
det är oerhört frustrerande.
när jag försöker sätta ord på känslor, så blir det samma ord som jag redan använt flera gånger förut, samma ord i samma följd, samma meningar.
dessutom verkar jag ha blivit känslokall eller nåt, för jag känner ibland att jag inte känner något alls. eller jo, men inte så att det blir jobbigt. förr var det alltid jobbigt. det kanske inte är så bra heller iofs, men då var jag iaf kreativ. nu är jag mest tom i huvudet.

så, jag vill ju iaf visa er nåt jag åstadkommit tidigare.
det här är en dikt som jag skrev för snart 3 år sen.
den handlar om en kille (man) som jag var otroligt kär i, länge. vi dejtade lite, men han hade inte samma känslor för mig, som jag hade för honom. det gjorde inget just då, så länge jag fick vara den han gav sin närhet till. det var en fin tid, jag ångrar absolut inte att vi träffades, och jag skulle gärna träffa honom igen, fast under andra former kanske. men han har blivit nån typ av chef nu, så han har nog inte tid mig ;/ och så bor han ju i uppsala.
iaf, den här dikten tycker jag om, när jag läser den så kan jag känna sådär igen, precis känna hur det kändes då.


Minnen:

Dagarna vi räknade, försenade tåg och
halsdukar i yrsnö, januari var nästan slut
och vi åt mat på rökiga pubar
och vi missade alltid bussen.

Alla trappstegen hem till dig, alla sjuttioåtta minst,
som jag räknade varje gång
med andan i halsen, och du somnade i soffan
med håret i mina händer och Oz på TV
och när du vaknat igen
och vi stod inlindade i ett täcke på balkongen och rökte -
din mun mot mitt hår.

Februaripromenader med sammanflätade fingrar
förbi Carolina Rediviva, genvägar
och omvägar i nysnö och hejdå-pussarna
någonstans vid Fyrisån.

Men vi levde ju på drömmar
som du sa, för bra för att vara sanna, vi levde på drömmar som tillslut flöt iväg med någon plötslig vårflod i april.