det droppar från pannan
det sista som är
kvar -
det smyger längs ryggraden, kring halsen,
fastnar i ögat som gammalt
var
och det river längs benen, klöser, biter, hugger, blir
sår -
det sista som
återstår,
som stannar, som aldrig går över, klibbar sig fast
som vita små fågeldun i mitt
hår
och imorgon,
tänker jag, imorgon vill jag
leva
men natten värker,
stryper, vrider, gör ont in till själen, om den nu finns
och dagen formar sig mot väggen, lyser som en ynklig
reva -
jag vill sluta, men det droppar alltjämt
stilla;
jag vill försvinna, känner jag,
försvinna tyst och lätt - då, om natten
när allt har stannat, minnas det onda
som en febersjuk
synvilla
och det droppar, det är hoppet blandat med
gråten -
för det gör ont att fortsätta tro
när sveken dundrar, kväver, kväljer;
jag vill helst
sjunka,
drunkna,
slippa andas - jag vill gärna tro att
jag ändå är
förlåten
6 comments:
NEJ!!!
Låt fan inte andra bestämma var och vad du ska skriva!
Det är inte värt det...
Många Kramar
Varför?
För din egen skull eller för andras?
Många kommer sakna dig.
anna, det går ju inte bara ut över mig själv kanske, det hade varit skillnad. kram :)
stina, maila gärna!
jennie
Nej nej! Jag kikar in här med jämna mellanrum!!
Fortsätt skriva, jag måste ju få veta hur det går med Vedin =)
anonym, maila mig då! bums. skriv gärna vem du är o så också.
Post a Comment