det droppar från pannan
det sista som är
kvar -
det smyger längs ryggraden, kring halsen,
fastnar i ögat som gammalt
var
och det river längs benen, klöser, biter, hugger, blir
sår -
det sista som
återstår,
som stannar, som aldrig går över, klibbar sig fast
som vita små fågeldun i mitt
hår
och imorgon,
tänker jag, imorgon vill jag
leva
men natten värker,
stryper, vrider, gör ont in till själen, om den nu finns
och dagen formar sig mot väggen, lyser som en ynklig
reva -
jag vill sluta, men det droppar alltjämt
stilla;
jag vill försvinna, känner jag,
försvinna tyst och lätt - då, om natten
när allt har stannat, minnas det onda
som en febersjuk
synvilla
och det droppar, det är hoppet blandat med
gråten -
för det gör ont att fortsätta tro
när sveken dundrar, kväver, kväljer;
jag vill helst
sjunka,
drunkna,
slippa andas - jag vill gärna tro att
jag ändå är
förlåten
No comments:
Post a Comment