Kärlek

jag kan börja gråta när jag tänker på mina barn. av glädje. för att de här underbara små människorna är mina barn, jag har fött dem, ammat dem, tröstat dem, hållit om dem när de varit mörkrädda, skött om dem när de varit sjuka. jag har bott ensam med Filip och Alvin sedan Alvin var 4 månader och Filip var 2 år och 3 månader. Det var den jobbigaste tiden i mitt liv. Pappan jobbade 5-skift då, och hade Filip så ofta han kunde, och Alvin över dagen ibland när Alvin var pyttebebis, sen varannan helg det första 1,5 åren, sen fick han dagtid och vi började ha dem varannan vecka.

även om det var väldigt jobbigt i början, med Alvins kolik (han hade ont och skrev varje kväll från 18-23 under en lång period, jag har nog förträngt hur länge, men mer än en månad. kanske mer än 2. det var fruktansvärt), samtidigt som Filip var överaktiv på dagarna, och jag fick aldrig sova, så är jag glad för det också. jag lärde mig att jag klarar av så mycket mer än jag någonsin trott. jag la mig inte ner och dog när frustrationen och tröttheten var som störst, jag fortsatte kämpa och klev upp ur sängen varje dag fast jag trodde jag skulle gå sönder både psykiskt och fysiskt.

nu har jag två fina, skapligt väluppfostrade pojkar, som är bra vänner, som är omtänksamma, som tycker om djur och små barn, som är smarta och duktiga i skolan, som busar o flamsar, som bråkar o retas. jag har en alvin som sover länge med mig på mornarna och jag har en filip som kliver upp tidigt, fixar mackor med ost och gurka o brygger kaffe till mig! idag igen :D underbara unge!

jag tycker mina favo-bloggare har bloggat för dåligt senaste dagarna! skärp er!

puss!

.....

uppdate: alvin kom in.

- mamma, känner du dig ensam?

- njaaeee... vadårå?

- jo, för isåfall kan jag vara inne med dig, mamma.

jag älskar mina barn så mycket att det gör ont i hjärtat av allt älsk.